Mikrolån – Vi har stött på stort motstånd överallt. ”Mikrolån är bara för tredje världen och behövs inte i Sverige”, har man sagt. Det visar bara att man inte vet hur verkligheten ser ut. Hela Europa talade om mikrofinansiering, överallt utom i Sverige, säger Joyce Kimwaga Lundin.
Joyce Kimwaga tog mikrolån till Sverige
Ända sedan hon kom till Sverige och Katrineholm på 90-talet har hon kämpat för att hjälpa invandrarkvinnor till arbete och framförallt att det ska bli enklare att förverkliga sina företagsidéer. ”Nu har hon lyckats”, skrev Aftonbladet när Joyce Kimwaga Lundin i höstas nominerades till ”Svenska Hjältar”.
Det var en stor dag när hennes idéer någon månad tidigare hade förverkligats. Mikrofinansieringsinstitutet hade invigts i Katrineholm den 11 september, en invigning som förrättades av näringsminister Maud Olofsson.
– Det känns fantastiskt nu när vi är igång, men mycket återstår att göra. Totalt är det nu 81 kvinnor i fyra län som håller på att starta eget, bland annat en grupp somaliska kvinnor i Västra Götaland som håller på att starta ett kooperativ för hushållsnära tjänster, berättar en inspirerad Joyce Kimwaga Lundin som tar emot på sitt kontor i Näringslivscentrum i Katrineholm.
Intresset är oerhört stort, främst från kvinnor runt om i landet men också från tjänstemän och politiker på olika nivåer. Även från regeringen, både från närings- och arbetsmarknadsdepartementet.
– Vi har haft ett stort stöd i hela processen från Katrineholms kommun, men också från Tillväxtverket och EU:s Regionala Utvecklingsfond, säger Joyce Kimwaga Lundin.
Men det hela började som sagt redan på 90-talet när hon som ganska nyanländ i Sverige blev inbjuden till en träff med invandrarkvinnor. Med sin bakgrund från Tanzania, som akademiker, folkbildare och med erfarenhet att arbeta med mikrolån till kvinnor i sitt hemland, blev hon chockad över att så många driftiga invandrarkvinnor var arbetslösa och levde på socialbidrag.
– Varför fick de inte ett litet lån så att de kunde komma i gång med en verksamhet? Vad är det som pågår, vad är problemet, tänkte jag och beslutade mig för att ta reda på det.
Tillsammans med två andra kvinnor gjorde Joyce en studie då 101 kvinnor i invandrarkvinnors förening IFFI – Internationella Föreningen för Invandrarkvinnor intervjuades. Studien som finansierades av Migrationsverket visade hur illa situationen var med 96 procent arbetslösa och 15 procent analfabeter. 35 procent hade högskoleutbildning men var ändå arbetslösa.
– Många av kvinnorna mådde dåligt, dom var vana att försörja sig själva i sina hemländer och ville inte alls vara beroende av bidrag. Ingen förväntar sig att få något gratis. Bara att våga bryta upp och flytta till ett annat land – många gånger en helt annan kontinent – visar på en enorm handlingskraft. Det här är alltså kvinnor som har entreprenörskap inom sig. Men med den passivitet och utanförskap som följer av arbetslöshet är det inte konstigt att många blir sjuka och deprimerade, säger Joyce Kimwaga Lundin.
Studien skapade en förväntan. Joyce kände ett tryck att agera samtidigt som hon undrade: Vad kan vi göra? Efter ytterligare ett projekt under det närmaste året, som i en hel del fall ledde till arbete och utbildning, stod det klart – ingen förmådde starta eget.
– Det var omöjligt, det kändes som ett berg, minns Joyce som nu drog igång ett tredje projekt, den här gången med EU-medel. Projektet hette Vilja och hade bara ett fokus – starta eget för egen försörjning för de deltagande kvinnorna, både invandrarkvinnor och infödda svenskar.
Mönstret var tydligt, de som var bäst etablerade i sina kontakter med samhället och själva hade möjlighet att finansiera sina affärsidéer lyckades bäst. Det stora problemet var svårigheten, eller snarare omöjligheten att låna pengar och synen som samhället i stort har på invandrarkvinnor. ”Kan dom starta företag, klarar dom verkligen det? Då måste dom väl ha hjälp av en svensk?”
– Vi tittade på strukturerna och såg att samhället i stället för att uppmuntra entreprenörskap kramar ihjäl den initiativkraft som finns bland många invandrarkvinnor. ”Du får ju mat och kläder, var nöjd och håll käften”, är den attityd som vi möter. Vi kom alltså fram till att det inte fanns någon som helst stödstruktur. Har man inte fast jobb eller går på socialbidrag är det omöjligt att låna pengar. Ensam kommer man ingen vart, så enkelt är det, betonar Joyce Kimwaga Lundin.
Det här ledde fram till ”Nätverk för entreprenörer från etniska minoriteter”, som bildades 2002. Stödstrukturer var nummer ett på dagordningen. Snart kom också mikrofinansiering med i bilden. Joyce som hade arbetat med mikrolån i Tanzania hade aldrig kunnat tro att det skulle behövas i ett land som Sverige.
– Det har sedan den förstudie vi gjorde 2004 varit en jäkla lång resa innan det nu äntligen blivit verklighet. Vi har stött på stort motstånd överallt. ”Det är bara för tredje världen och behövs inte i Sverige”, har man sagt. Det visar bara att man inte vet hur verkligheten ser ut. Hela Europa talade om mikrofinansiering, överallt utom i Sverige.
Joyce Kimwaga Lundin betonar att arbetet är långt ifrån färdig även om Mikrofinansinstitutet nu alltså är i full gång. En förhoppning är att kunna bidra till en förändrad syn hos svenskar gentemot invandare också attityd hos invandrare själva.
– Vi har redan levererat resultat och visat vad vi går för och krisar det sig så ringer jag Maud, hon har varit ett enormt stöd, säger Joyce Kimwaga Lundin och skrattar.
TEXT PER-ÅKE HULTBERG
Vi har haft ett stort stöd i hela processen från Katrineholms kommun, men också från Tillväxtverket och EU:s Regionala Utvecklingsfond.
MIKROFINANSINSTITUTET – MAKE WOMAN BANKABLE
●● För ökad sysselsättning, ekonomisk och social integration.
●● Invigdes offi ciellt 11 september 2009.
●● Ambitionen är att erbjuda fi nansiella tjänster till främst kvinnor med utländsk bakgrund, som vill starta eller utveckla sina nystartade företag men saknar extern finansiering.
●● Erbjuder mikrokredit, dvs begränsad lånesumma - 25.000 – 250 000 kr för start och investeringskapital plus tillgång till nätverk av andra ●● Just nu testas modellen med 81 kvinnor i fyra län som representerar 25 olika nationaliteter. 81 % är av utländsk 19 infödda svenska fl er än hälften är mellan 36 och 55 år.
●●● Joyce Kimwaga Lundin, född 1955.
●●● Är vd för Mikrofinansinstitutet i Sverige AB som drivs av Nätverket för entreprenörer från etniska minoritete.r
●●● År 2007 tilldelades Kimwaga Lundin hederspriset som Årets entreprenör från Näringslivets miljöchefer för satsningen på mikrofinansiering till kvinnor med invandrarbakgrund.
●●● Är ledamot i styrelsen för det Europeiska Nätverket för Mikrofinansiering - EMN.
●●● Är sedan 14 januari ledamot i Arbetsförmedlingens styrelse.
FOTO: HANNA MAXSTAD
– Nu har min man en gladare fru
I april 2009 startade Thitapha Ekberg sitt företag, Thai Massage, något hon funderat på i många år. Problemet var att ingen trodde på henne och hennes idé. Nu efter snart ett år har det visat sig att idén fungerar alldeles utmärkt.
– Jag har visat att jag kan. Jag tjänar inte så mycket pengar men det räcker för mig. Jag är nöjd och framförallt glad, säger Thitapha och skrattar.
Hon berättar att hon kom till Sverige för elva år sedan. Att det blev just Katrineholm berodde på att en brorsdotter bodde just här. Länge gick Thipaha arbetslös med undantag för en del sommarjobb.
– Jag trivdes inte alls med att få pengar varje månad som arbetslös och bara sitta hemma och vänta. Jag ville arbeta och jag tycker om att hjälpa människor. Därför känns det fantastiskt att jag nu kan hjälpa människor med problem i rygg och axlar. Nu har min man en mycket gladare fru.
 |
